Welcome

Hej ja det här är mitt första inlägg och i den här bloggen kommer jag alltså publicera allt som har med hundar att göra, mina egna så väl som andras. Jag hoppas på att kunna utvecklas under tiden jag skriver denna blogg, dels genom utbildningen via Hundsteg som jag börjar till hösten, en distanskurs på nio månader som leder till att jag blir hundinstruktör och då kan hålla egna kurser i t.ex. lydnad, och även starta hunddagis om jag så skulle vilja. Jag vill också öka människors medvetenhet och visa att hundar faktiskt också har känslor, även om de absolut inte ter sig på samma sätt som hos oss tvåbenta, och få folk att reagera/agera när de ser/hör om orättvisa situationer för hundar(inte att förglömma andra djur).

När jag nu ändå tänkt att det här ska vara en sorts dagbok under min utbildning/utveckling så kan jag också skriva lite om min bakgrund till hur jag hamnade här...

Under min uppväxt så har jag alltid haft hundar omkring mig, genom familj, vänner och bekanta som haft hundar. Inget konstigt med det. Det har väl alla. Däremot var det inte förrän jag var runt tolv år som vi i familjen fick vår första och faktiskt enda hund(utöver några andra djur vi haft). En blandrastik av raserna Stövare, Schäfer och nog var det lite Labrador i henne också. Lady var hennes namn. Hon blev min bästa vän och hon var min stöttepelare genom min tonårstid och följde mig en bit in i vuxenvärlden. (Då jag inser att jag inte har nån bild av henne på datorn här och nu, kommer jag lägga upp en bild på henne vid senare tillfälle i ett galleri eller så uppdaterar jag detta inlägg)
I vilket fall som helst inser jag idag att mycket hade kunna gjorts annorlunda vad gäller hennes lydnad, eller snarare våran roll som "ledare". Som att när vi gick promenader och det kom andra hundar var jag alltid tvungen att ställa mig/gå vid sidan av vägen med henne mellan mina ben och pressa knäna mot henne samtidigt som jag höll kopplet hårt. Flexikoppel givetvis, sånt som jag verkligen avskyr idag och inte ser någon fördel med. Denna situation är ju rätt ohållbar egentligen men jag tror inte att mina föräldrar, då, tänkte så mycket på att det inte var bra för hundens psyke eller likn. Plus att det nog säkerligen var en pengafråga, om att kunna gå kurser eller inte. Vissa kanske anser, att har man inte ens råd med kurser ska man inte ha hund... ja det är möjligt men alla har olika förutsättningar och man ska icke vara så snabb att dömma.
Så under min uppväxt såg jag hundar enbart som någon, en trogen vän att dela mina upplevelser med och som alltid fanns där oavsätt. Idag, har jag ändrat uppfattning och anser att vi, hund och människa, får ut mest av att få bli förstådda, att kunna göra oss förstådda och förstå vad den andra parten vill. Även om jag inte riktigt har nått dit ännu så är jag på väg och jag har ett mål- att leva i harmoni med min flock, djur som människor.

Åter till idag, min flock består just nu av mig själv, min sambo som jag kommer kalla för husse eller herrn i denna blogg, våra två hundar Alaskan Malamuten Baron och Siberian Huskyn Foxy som båda är adopterade från Spanien via Julie Rescue, en organisation som samarbetar både med Sverige och Norge. Och sist och således även minst våra två katter syskonen Oden och Freja vars liv kunde ha slutat när de bara var några veckor gamla. Men istället tog en vänlig själ hand om fyra av dessa stackare och gav dem värme och tillslut värdiga hem.

   

För drygt ett år sen bestämde jag mig för att utbilda mig inom hund på alla de sätt jag kan. Det första steget är utbildningen till hösten, så får vi se vad det leder till senare. Har även planer på att utbilda mig till hundfrissör vid senare tillfälle. Då jag vill kunna jobba med hundar på något sätt vill jag hålla alla dörrar öppna och bredda mina chanser.

Jag hoppas på att kunna lägga upp tankar, idéer, funderingar erfarenheter...men också mina arbeten till kursen, teoretiska som praktiska(via videoklipp, bilder) och hoppas att ni kommer ha nytta och framför allt  glädje av min blogg.

Amores Perros