Semestertider = lite tid för uppdatering

Ni får ursäkta min frånvaro men jag och herrn har varit på minisemester...till min ena syster i Linköping. Hundarna däremot fick semester på annat håll, var för sig. Foxy trivs så bra hos mina föräldrar i grannkommun så hon fick sällskapa med dem. Precis som vi är hon nu tillbaks i lyan med katterna. Baron kommer hem i morgon, då han trivs bra hos en vän till oss fick han vara hos henne. Vi har tur vi som har så många i vår närhet som är villiga att ställa upp som hundvakt ibland. Men det behöver ju inte vara säkert att folk har tid för det, så tur hade vi alltså. Plus att min systerdotter kunde passa våra katter Oden och Freja OCH huset. 8D

Däremot är Foxy en sån mattegris att det oftast tar några dagar att "släppa taget" och riktigt kunna slappna av. Nu tar hon inte blicken ifrån mig kan jag säga. Kanske borde lämna bort henne lite oftare så att hon får vänja sig. Men och andra sidan är vi heller inte borta alls ofta, och det brukar då va jag som åker bort själv medan husse tar hand om djuren hemma, eller tvärtom.

Tror iaf att Baron haft det bra, han hade t.o.m. fått sällskap av en annan hund ett par dagar. Tråkigt som det är orkar han tyvärr inte leka så som han skulle vilja längre. 8/

Två veckor återstår av min semester. Härliga tider!

Blandraser vs. renraser

I mitt tycke har jag inget emot blandraser som sådant. Det är ju inte hundens fel att den är avkomma från två olika raser. Dessvärre har jag mindre förståelse för människor som väljer att para sina hundar hur som helst. Mestadels just för att det redan finns mer hundar än det finns folk som vill/kan ta hand om dem, kanske tycker folk att det är lika dumt att, som jag gjort, adoptera en hund från ett annat land fast det finns plenty att välja mellan i Sverige... Till viss del håller jag med, men samtidigt är det ändå inte så enkelt. Jag kan tycka att vi i vårt land ändå har rätt bra kunskap om hur djur SKA behandlas(även om det bevisligen inte följs) medan det i länder som Spanien ses väldigt mkt annorlunda på djur, att de är mindre värda och "vad spelar det för roll om hunden får sitta fastkedjad livet ut" eller "den ska snart avlivas så den behöver ingen mat", Finns ju rötägg som tänker så här med, det får jag tyvärr acceptera, att en utopi aldrig går att uppnå men att sträva efter den är mer än vad många skulle "orka" göra. Att vilja skaffa sig mer kunskap om något för att sedan kunna föra det vidare är för mig något starkt och osjälviskt, även om man kan ha både personliga och större mer betydande mål med det.

För att återgå till det väsentliga...
Jag har eg. bara positiva erfarenheter med blandraser, personliga som genom bekanta, det ter sig också så att blandraser oftast är friskare och lever längre. För det har vi väl alla hört att många rashundar har avlats så mkt att de "avlats sönder" och dragit på sig olika åkommor som är mindre önskvärda. Höftproblem, andningsvårigheter, får lättare vissa sjukdomar än andra raser m.m. Även inom rasaveln finns det ju mindre begåvade personer som inte har nån aning om vad de håller på med. Och även de som väljer att avla fast de vet risken med att en viss åkomma ev. överförs till nästa generation etc. Med det menar jag dock inte att renrasiga hundar är dåligare, det finns ju  mer fördelar med dem, som att om man är ute efter en specifik egenskap/utseende hos en hund kan man hitta den i en spec. ras. Jag är (rätt) säker på att våra framtida hundar kommer vara av rasen Alaskan Malamute eller Siberian Husky(antagligen både och), dock vill jag inte ha en blandning av de två(såkallade Alaskan huskies), och då är också tanken att jag ska aktivera dem inom drag på något vis, även spår, alternativt agility, dock lär jag inte ställa ut hundar(känns rätt oväsentligt för min del) men vem vet..kanske ändrar jag mig i framtiden.

Som sagt, aldrig hunden det är fel på, utan människors sätt att se på aveln. Jag har också tänkt tanken att vilja avla på mina hundar(just för att det skulle va så mysigt att ha en valp från dem), men efter disskutioner har jag ändrat mig då jag faktiskt inte vet mina hundars bakgrund, hur deras föräldrar, syskon eller andra släktingars hälsa ser ut. Och det faktum att Foxy har en allergi som kan vara ärftlig är ju bara det skäl nog att avstå. Baron har ju nu på äldre dar fått sämre höfter, beror säkert på ålder men det kan ju lika gärna komma från en äldre generation, eller både och. Hans lugna psyke är absolut en av anlednigarna som vi först tänkte tanken men bara det är inte skäl nog. Och som sagt, bara det att det faktiskt finns överflöd med hundar räcker för mig. Däremot har jag en dröm om att nån gång kunna föda upp en viss ras, ant. Alaskan eller Siberian, (men det får tiden utvisa) då kommer det ju också vara ett syfte med aveln, dels att säkerställa att hundrasen inte försvinner, men också att använda dem till det dem är till för, att arbeta genom att dra i hundspann eller likn och ev. kunna livnära sig en del på det.

Har jag väckt nåt hos er som läser?... sått ett frö kanske..vad vet jag...Vad tycker ni om ämnet...  disskutera mera helt enkelt... 8D

Två vänner i natten...

Något att tänka på

Då min ena hund Foxy har hudproblem(dock är det under kontroll idagens läge) har vi varit tvugna att hitta hjälpmedel som passar just henne. När hon kom till Sverige var hon jättemager (hon svallt i väntan på avlivning) och det kliade på henne. Kliandet eskalerade med tiden och det blev så illa att hon bet sönder sig, värst vart det på baken och svansen, jag mådde själv psykiskt dåligt av det här...tänkas då hur dåligt Foxy själv mådde som konstant kände av kliandet. Efter flera turer till vet. kunde vi konstatera att hon har nån typ av allergi, antagligen kvalsterallergi/dammallergi...men då hon inte var försäkrad vid detta tillfälle hade vi inte råd att göra en vidare forskning på detta. Istället läste jag mycket om allergi och olika alternativ som kanske kunde hjälpa. Dels bytte vi foder till ett som ska främja hud och päls, bytte bädd från korg med filt till biabädd, såg till att skaffa fiskleverolja som också är bra för huden bl.a..hon åt också kortison i tablettform (men är helt fri från det idag).så till sist slutade det ihärdiga kliandet och övergick till normalt. Jag hittade även ett medel som är mot inflamationer och hudirritationer som ska lugna de områden där det kliar...så jag satt med Foxy minst en gång om dagen och smörjde in henne med skummet genom att dela på hennes päls med en kam. Plus att under tiden det var värst..då hon alltså hade bitit sönder sig, var hon tvungen att första ha tratt...men sen var vi tvugna att byta till munkorg då hon var för vig så att hon ändå kom åt att bita när hon hade tratten. Det var en lååång och jobbig, frustrerande och ledsam tid men itakt med att kliandet lugnade sig så kunde också såren tillsist läka. Hennes päls började så småningom växa ut på bak och svans och idag är det som om inget av det skulle ha hänt. I början när hon blivit bättre och ett tag framöver var jag alltid orolig så fort hon kliade sig och det tog sin tid innan jag kunde slappna av.

Varför jag skriver om det här nu är dels bara för att få berätta det...men också för att jag faktiskt upptäckt att hon har börjat klia sig något mer än vanligt på bröstkorgen, om jag kliar där rycker hon t.o.m. med baktassen som att hon vill klia. Så nu har jag fått ta fram det där skummet och smörjt in henne. Vi slutade för en tid sen med fiskleveroljan...kan vara därför...men jag köpte den igen för ett tag sen..så det är bara att hoppas att det går tillbaka. Hon har heller inte sin biabädd att ligga i just nu då katterna har klöst sönder den så vi måste köpa en ny när tillfälle ges. Dock tror jag väl inte att det kommer bli värre så länge jag håller koll på det.

Så här i skrivandet stund känns det eg. rätt "litet" och "obetydligt" med tanke på det som hänt i grannlandet just nu. Och mina tankar går till dem som klarade sig, till dem som icke klarade sig och deras nära och kära, alla berörda. Finns inga ord.



even flow

Dagen har gått i lugnet och slöhetens tecken. Då jag och Foxy tog en tur i skogen/spåret, åkte husse och Baron iväg för att bygga hundgård/slappa i gräset. Foxy tycker det är extra roligt att få söka i snår efter små gnagare...hon dyker gärna ner med hela kroppen, gör graciösa "rävhopp" och nosar och lyssnar efter sina ev. byten. Det har faktiskt hänt att hon lyckats fånga några stackars möss vid några tillfällen....Tråkigt nog hann varken jag eller husse med så gnagarna överlevde ej...

Såg en lite ekorre med...svårt att se på bilden men den är där längst ner på trädet.



I vilket fall som helst, efter en liten tripp till lokala centrumet var det dags att lata sig på altan med lite cider och boken " hundens språk och flockliv" av Lars Fält. Muy bra, jag har kommit till lite mer än halva, läst 70sidor ungefär. Det är så fascinerande läsning. Jag har redan bara på den lilla stund blivit lite klokare och mer... upplyst. Det jag har läst handlar i stort sätt om att hunden härstammar från vargen och genom att man har studerat vargens beteende i flocken så kan man lättare dra paralleller mellan de två och på så sätt förstå hundens språk bättre. Genom att förstå hundens beteende och vart ifrån det kommer ursprungligen gör det också det lättare för oss människor som ägare/ledare att förstå och bli förstådda. En annan sak jag läste var också att inom flocken finns det ju en ledare..som inom vargflocken, oftast är det den hane eller hona som utgör kärnfamiljen i flocken...(alltså om två vargar som är från olika revir möts upp för att para sig, bildar de sin egna flock när de får sin första kull)   men att det inte alltid är just ledaren i flocken som styr alla "aktiviteter". T.ex. så tillåter ledaren att någon annan som kanske är bättre i jaktsammanhang att ta över och leda flocken under jakten. Eller om någon är bättre lämpad i valpuppfostringssyfte  o.s.v. Och detta just för att det gynnar flocken som helhet och dess chans till mer lyckad överlevnad. Det för mig låter ju faktiskt rätt logiskt så här i eftertankens stund. Läste också att om en varg och en hund skulle para sig..vilket har skett, både spontant(som dem kallade det) detta sker endast om vargen inte har någon annan "utväg", att det finns för få vargar i det området där vargen rör sig och därför "hittat" en hund att para sig med. Sen har det också skett arrangerade parningar mellan varg och hund, dels genom experiment men också av vanligt folk som tycker att det är ballt. De är inte vanliga men de förekommer. De finns tydligen två raser med varginblandning som är godkända av FCI (franskt namn förkortat)vilket är den internationella hundorganisationen som godkänner och registrerar om hunden är rastypisk, rasren och har standarden den borde ha för att få kalla sig en viss ras. Dessa två hundraser är iaf saaloos wolfhond och ceskoslovensky vlcak, den föstnämnda har man blandat en schäferstam med europeisk varg vid några tillfällen men insåg tydligen att det inte blev så bra. Den andra var också mellan schäfer och vargar från Karpaterna. Men dessa registrerade blandningar skedde mellan 1945-65 (oberoende av varann) och har inte registrerats efter det. Däremot finns det tydligen varghybrider som kommit in i landet som blandraser....

Innan jag läste denna bok visste jag faktiskt inte att vargar och hundar kunde få avkommor, trodde att de var för långt ifrån varann  Även om jag fattat att hunden härstammar från vargen så trodde jag ändå att de grenat sig för mkt...men tydligen är de alltså inte så avlägsna varann fastän det gått så lång tid.

Så, nåt har jag alltid att göra på min semester, läsa, då jag har 11 böcker införskaffade till utb. Härligt!

Like clouds on a rainy day

I morse när jag vaknade hörde jag smattrandet av regndroppar utanför. great tänkte jag...bara att byllta på hundarna deras regntäcken....Så fort de ser att jag tar fram dem vill de absolut inte samarbeta, de ligger kvar i sovrummet med husse. Fasen också, då måste jag anstränga mig för att få på dem täckena, den ena värre än den andra, trotsar mig men går tillsist motvilligt med ut i regnet.

Så är fina är dem iaf i sina täcken.

Väl ute går det visst bra, Baron verkar t.o.m. orka med mer idag, trippar lite lätt, ant. för att det inte är lika varmt heller. Baron har nämligen kommit lite till åldern och har lite problem med sina leder, så han får äta grönläppad mussla i tuggtablettsform tillsammans med smärtlindrande också det i tuggtabletter.
Smart som jag är tänker jag bara på att hundarna inte får bli allt för blöta..vilket betyder att jag blir dyblöt, måste komma ihåg att köpa mig ett par schyssta stövlar också. Hittade faktiskt ett par senare idag då jag var till lokala centrumet med syrran och mamma för att kolla runt lite...köpte dem dock inte nu då det är andra saker att prioritera innan löning så här.

skillnaden mellan katt och hund..

Efter en lång härlig dag med min vän tillika systerdotter crazyoldcatlady är jag nu hemma med flocken igen, herrn sitter bakom mig och lirar dataspel, har en katt i knät, den andre sniffar frisk luft genom den öppna springan i dörrn och hundarna slöar på golvet i hall och sovrum. Då jag just igår påbörjat min fyra veckors semester känns tillvaron lite extra speciellt.

Igår när jag hade skrivit mitt första inlägg på bloggen och just hade lagt mig för att sova hör jag Baron lägga sig i sin biabädd(går några varv runt innan han tillsist lägger sig ner med en dunns)...kort därefter hör jag honom morra...jag tänder lampan för att bekräfta min teori...och mycket riktigt, där ligger katten Oden vid Baron och försöker kela med sin bästa polare. Det tråkiga här är ju då att Baron inte är riktigt lika entusiastisk över den mer påtvingade vänskapen. Men han är också för snäll för att skrämma iväg Oden så det enda han gör är att morra några gånger tills jag, räddaren i nöden, lyfter bort katten till sängen istället...då Oden antingen är för dum för att fatta vinken eller för nonchalant för att bry sig...
Jag var för trött för att komma på tanken att fota händelsen men har vid ett annat tillfälle lyckats ta den här bilden då Baron faktiskt utnyttjade läget och använde Oden som sin kudde.

Det säger ju allt om hur olika det två djurslagen är. punkt.

Welcome

Hej ja det här är mitt första inlägg och i den här bloggen kommer jag alltså publicera allt som har med hundar att göra, mina egna så väl som andras. Jag hoppas på att kunna utvecklas under tiden jag skriver denna blogg, dels genom utbildningen via Hundsteg som jag börjar till hösten, en distanskurs på nio månader som leder till att jag blir hundinstruktör och då kan hålla egna kurser i t.ex. lydnad, och även starta hunddagis om jag så skulle vilja. Jag vill också öka människors medvetenhet och visa att hundar faktiskt också har känslor, även om de absolut inte ter sig på samma sätt som hos oss tvåbenta, och få folk att reagera/agera när de ser/hör om orättvisa situationer för hundar(inte att förglömma andra djur).

När jag nu ändå tänkt att det här ska vara en sorts dagbok under min utbildning/utveckling så kan jag också skriva lite om min bakgrund till hur jag hamnade här...

Under min uppväxt så har jag alltid haft hundar omkring mig, genom familj, vänner och bekanta som haft hundar. Inget konstigt med det. Det har väl alla. Däremot var det inte förrän jag var runt tolv år som vi i familjen fick vår första och faktiskt enda hund(utöver några andra djur vi haft). En blandrastik av raserna Stövare, Schäfer och nog var det lite Labrador i henne också. Lady var hennes namn. Hon blev min bästa vän och hon var min stöttepelare genom min tonårstid och följde mig en bit in i vuxenvärlden. (Då jag inser att jag inte har nån bild av henne på datorn här och nu, kommer jag lägga upp en bild på henne vid senare tillfälle i ett galleri eller så uppdaterar jag detta inlägg)
I vilket fall som helst inser jag idag att mycket hade kunna gjorts annorlunda vad gäller hennes lydnad, eller snarare våran roll som "ledare". Som att när vi gick promenader och det kom andra hundar var jag alltid tvungen att ställa mig/gå vid sidan av vägen med henne mellan mina ben och pressa knäna mot henne samtidigt som jag höll kopplet hårt. Flexikoppel givetvis, sånt som jag verkligen avskyr idag och inte ser någon fördel med. Denna situation är ju rätt ohållbar egentligen men jag tror inte att mina föräldrar, då, tänkte så mycket på att det inte var bra för hundens psyke eller likn. Plus att det nog säkerligen var en pengafråga, om att kunna gå kurser eller inte. Vissa kanske anser, att har man inte ens råd med kurser ska man inte ha hund... ja det är möjligt men alla har olika förutsättningar och man ska icke vara så snabb att dömma.
Så under min uppväxt såg jag hundar enbart som någon, en trogen vän att dela mina upplevelser med och som alltid fanns där oavsätt. Idag, har jag ändrat uppfattning och anser att vi, hund och människa, får ut mest av att få bli förstådda, att kunna göra oss förstådda och förstå vad den andra parten vill. Även om jag inte riktigt har nått dit ännu så är jag på väg och jag har ett mål- att leva i harmoni med min flock, djur som människor.

Åter till idag, min flock består just nu av mig själv, min sambo som jag kommer kalla för husse eller herrn i denna blogg, våra två hundar Alaskan Malamuten Baron och Siberian Huskyn Foxy som båda är adopterade från Spanien via Julie Rescue, en organisation som samarbetar både med Sverige och Norge. Och sist och således även minst våra två katter syskonen Oden och Freja vars liv kunde ha slutat när de bara var några veckor gamla. Men istället tog en vänlig själ hand om fyra av dessa stackare och gav dem värme och tillslut värdiga hem.

   

För drygt ett år sen bestämde jag mig för att utbilda mig inom hund på alla de sätt jag kan. Det första steget är utbildningen till hösten, så får vi se vad det leder till senare. Har även planer på att utbilda mig till hundfrissör vid senare tillfälle. Då jag vill kunna jobba med hundar på något sätt vill jag hålla alla dörrar öppna och bredda mina chanser.

Jag hoppas på att kunna lägga upp tankar, idéer, funderingar erfarenheter...men också mina arbeten till kursen, teoretiska som praktiska(via videoklipp, bilder) och hoppas att ni kommer ha nytta och framför allt  glädje av min blogg.

Amores Perros